Idag fyller Julia (Adams BFF) 1 år!

Wow, ett så kort år det har varit, fastän man gått hemma och möglat så har ju de små spirat och vuxit från bebispaket till racerbarn! Nu ska det skrikas, protesteras, lekas och läras att gå. Vilken härlig tid det är! På lördag ska jag och Adam på kalas hos Emese och Janos för lilla (läs: stora) Julia. Jag har finurlat på hennes present ett tag nu och hoppas damen blir nöjd.

Imorse så var det en trög morgon. Adam slocknade sent igårkväll men jag var uppe kl 6.45 och väckte honom. Sedan skrek han på mig tills vi gick utanför dörrarna 7.45 (ja, verkligen skrek! så sur var han för jag väckte honom) för att ta oss ner till min mamma så jag kunde träna. När vi väl kom innanför mina föräldrar ytterdörr så sken han upp som en (falsk) sol och ville leka helt plötsligt. Så elakt av honom. Jaja, tur för min mamma i alla fall.
Så iväg till träningen! Pumpa, pumpa, dricka vatten, pumpa. pumpa, streeeeeeetcha och så gå tillbaka.
Nu var denna morgonen ordnad! Adam har fått sova, jag har fått kaffe i blodet och mamma har försvunnit iväg till jobb.


Jag måste ju bara berätta en sak för er. Om min panikångest jag hade igår. Jag nådde verkligen botten och kände inte för att resa mig därifrån.
Jag har ju inte kunnat röra mig som jag velat/brukar uppe i Södertälje för att jag inte hittar bland alla småstigar där och snön ställde till det för vår "stadsvagn". Mindre kul. Sedan så åt jag otroligt mycket kolhydrater då familjen Almkvist inte gillar något annat. Men jag tänkte "min kropp får fixa 5 dagar av mindre aktivitet och lite onyttigare mat, bara jag äter tallriksmodellen och håller mig vid mina mål."
Så igår, innan jag skulle gå och lägga mig så vägde jag mig på vår ambivalenta våg där hemma (som stod på 112,9kg innan jag åkte, 0,6kg mer än VC's).

114,7 kg !!

Jag trodde jag skulle dö. Jag ville dö. Jag ville bara lägga mig ner i fosterställning och försvinna. Hur i helsefyr (som Mickes mamma så fint skriver det ibland) har jag kunnat gå upp 2kg på 5 dagar? Hur? Varför?
Så inne på msn råkade jag skylla min sorg lite på min stackars särbo som tog illa vid sig, med all rätt! Det har ju inte han med att göra egentligen. Men jag var desperat och jag kände hur min andning blev svagare.
Jag gick och la mig tidigt för jag orkade inte hålla skenet uppe, förlåt Karin.

.. Sedan ställde jag mig på vågen imorse.
112,1 kg !!
Och jag ställde mig en gång till och en gång till och en gång till, denna gång med annat underlag för att se om det blev skillnad. Nej, samma härliga tal blinkade God morgon tillbaka! Wow, så jag har faktiskt gått ner 0,8 kg? Jag tror ju inte riktigt på det men jag har i alla fall inte gått upp 2 kg! Så idag började dagen fint!

(fotnot: Ställde mig här hemma på mamma och pappas våg för första gången sedan 2,5-3 månader - då vägde jag 119,6kg enligt den vågen och vet ni vad den visade? 111,8! Så jag har på 3 månader gått ner ca. 8 kg!)