Fy skäms på mig!

Hej!!

Åh, jag tittade precis in för första gången sedan den 25/6. Helt galet! Jag har inte bloggat på över 4 månader. Vart tog tiden vägen? Okej, jag ska inte ljuga. Jag vet precis vart min tid har tagit vägen och jag kan inte skylla på att jag inte haft något att skriva om. TVÄRTOM! Det har hänt jättemycket sedan jag skrev senast. Både positivt och negativt. Allt det positiva har kommit utifrån och det negativa innefrån och tur är väl det?

Jag har bara haft så mycket att processera. Att älta. Att grubbla. Att ta itu med. Att få panik på.
Det är tur att jag inte är speciellt filosofisk av mig. Jag är mer känslostyrd men det betyder också att en känsla, från då t.ex negativ till positiv sker ganska snabbt och smärtfritt!

Okej, ni fattar säkert nada! Men jag tar den korta versionen.

Jag har mått för jävla dåligt. Jag tappade bort mig själv någonstans.
Jag gick in i ett arbetsnarkomanmönster. Jag jobbade bara, jobbade alltid över. När jag kom hem orkade jag knappt laga middag sedan somnade jag när Adam somnat och så rullade det på. Det förbaskade ekorrhjulet.
Världen runt om snurrade runt allt snabbare och jag började få prestationsångest.
Mitt bland detta sker det otroligt underbara ting!

De sista dagarna i Juli meddelar en arbetskollega att jag utnämns till Månadens Medarbetare, efter bara 2 månaders anställning. Jag hade också precis innan dess fyllt 26 år. Jag blev jätteglad!
I samma veva kommer min chefs fru fram och frågar hur mycket jag vill satsa mer?
"Allt?", svarade jag.
Så blev jag helt plötsligt handledare (okej, inte helt plötsligt, det tog en månad) och nu när verifieringen av mig var klar fick jag följdfrågan "vill du satsa mer?" och nu ska jag bli områdesledare påväg till arbetsledare.
Jag fullkomligt älskar mitt jobb som uppskattar mig så mycket!

För att knyta ihop säcken idag/ikväll - så har jag verkligen haft en manodepressiv period i mitt liv. Som en konstant PMS-berg och dal bana. Helt för jävlig men samtidigt underbart produktiv!