I nästan två veckor har det varit tyst här. Jag vet. Det var faktiskt medvetet. Inte att bloggvägra utan att leva livet. Det riktiga livet. Närvarande och aktuellt.

Jag tänkte ge kärleken ett försök.


Så han åkte ner för att bo hos mig och Adam i 1,5 vecka.
Men det fungerade inte.
För min del.
Antingen är jag inte redo. Eller gjort mig redo. Eller så är inte mitt liv redo.

Jag tror dock också att våra mindre olikheter krockar för mycket för att jag ska kunna känna mig trygg och säker. Jag behöver väldigt mycket space i ett förhållande. Jag är ingen som ser framemot att bli sambo utan nästan längtar efter att sova ensam, i sin egen säng efter ett par dagar.
Just nu är det väldigt svårt för mig att kombinera mitt heltidsjobb, med Adam och allt vad det innebär och kärlek.
Vart ska man börja bygga?
Jag tjänar inga stora pengar. Så jag kan inte fara och flyga runt halva Sverige.
Jag jobbar heltid, måndag till fredag.
Jag är ensamstående med en barnledig helg i månaden. Där fredagen och söndagen går ut på att köra till och från Gränna, det vill säga endast en lördag i månaden är jag helt barnfri.

Jag försöker att inte bry mig. Att inte sikta efter något som kanske i det stora hela inte betyder lika mycket som Adam och hans vardag. Jag försöker att inte vara för bitter och/eller egoistisk.
Men jag ska vara ärlig. Det sticker lite i ögonen när Adams pappa har hunnit gifta sig och producerat en lillebror till Adam på de snart 2 åren som gått. Visserligen har han haft det lättare då han har ett flexibelt jobb och endast haft sin son en lördag i månaden. Det blir många dejtkvällar.

När är det min tur?