Tragisk x 2
Men jag glömmer inte och Micke glömmer definitvt inte, för nu har han slängt ner alla sängöverkast, soffkuddar som han kunde hitta för att täppa igen det där hålet mellan säng och vägg under fönstret för att Adam aldrig ska trilla ner där igen. Det är väl bra. Lite maniskt men bra. Jag ogillar bara tanken av att överdrivit vaddera, isolera, tejpa fast EFTER att olyckan vara framme. Vad hände med det sunda förnuftet och att ligga ett steg förre? Dock gjorde jag ju inte detta denna gången men sånt som händer.
MEN.. det obehagliga efter händelsen är tydligen att det är supertabu att tappa sina barn. INGEN tappar sina barn, för då är man hemsk som förälder. Och när någon annan tappat sitt barn då helt plötsligt erkänner andra. För att ingen vill vara först! Det är ju så heeemsk! Ja, klart det inte är den godaste nyheten men klarar sig barnen helskinade där ifrån är det väl bara att lära sig av sitt misstag och se till att det inte händer igen?? Man behöver väl inte förstora upp något som inte är värt det?
Men min mamma t. ex som jag besökte igår eftermiddag. Hon kunde inte sluta säga "vad har dina föräldrar gjort?" "titta på ditt huvud, det gör inte dina föräldrar om nej.." När blev det VÅRT fel? Okej, jag kan hålla med om att visst, vi kunde stoppat kuddar i hålet tidigare, kanske slutat ha Adam i våra sänga för länge sedan eller att jag skulle legat och stirrat på mitt barn istället för att råka somna om. Jag tänker inte gå runt och tro att himlen ska trilla ner över mitt barn varje dag!! Det är inte hälsosamt för någon i vår familj.
Jag försökte snällt ignorera min mors ord och tillslut slutade hon.
Men så idag, när jag skulle till BVC för tredje och sista gången öva på spädbarnsmassage. Då småpratade vi lite innan med förskolefröknen som jobbar på Familjecentralen i samma lokaler. Jag visade Emese Adams lilla blåmärke och då frågade Eva, förskolefröken, vad som hänt. Jag svarade enkelt "Adam trillade ur sängen.." OOOOJ, jaså? Det var väl inte bra! Sa hennes blickar jag fick. Hon blev helt tyst. Hon sa inget. Varför då?? Varför är det så farligt? Han mår ju bra?! Och jag är inte sämre förälder för det. Och klart jag har dåligt samvete för allt, men det är också bra, för annars hade jag varit en psykopat.
Jag nästan skämdes för att jag erkände så lätt, så enkelt. Hon gav signalen om att jag gjort fel. Precis som min mamma.
Då blev jag bara sur och det märkte hon nog.
Galenskaper.
Ulf Larsson har gått bort. Han hittades av sin sambo, Lillemor i hemmet. Han blev bara 53 år gammal. Yngre än min pappa och min pappa har många år kvar. Så hemskt för hans familj.
Jag minns honom från Söndagsöppet. Jag älskade alla djuren ifrån det programmet och frågesporten. Jag minns alla skriverier om hans viktras och alla spekulationer kring det.
Mina tankar går till hans familj och vänner.
Det är just av den anledning och flera andra barn ska sova i SIN säng, det finns en anledning till att det finns spjälsäng så att dom ej KAN trilla ur =) Kram!
Du är absolut ingen dålig mamma och det ska du inte tro heller. En olycka är lätt framme och det var ju inte som att ni gjorde något åt det sen. Men folk är så snabba att prata om vad alla andra gjort eller gör, att dom inte tänker på att dom själva också gjort misstag. Ni gjorde vad som var rätt, och det kan ingen klandra er för.
Ni kan ju skaffa en sänggavel... ^_^ jag tycker inte du är hemsk btw, olyckor händer och även om han inte har några hjärnceller kvar kommer jag då älska honom i alla fall....dig med kanske inte micke.... det är ju hans fel att det var ett hål där....nej det kanske var mitt...eller var det dem som byggde huset... eller tanten på BVC för att hon inte varnat er? ...
Jag förstår inte varför folk alltid ska försöka hitta en syndabock istället för att glädjas åt att ingen skadas?
