Jag blev modfälld åter igen. På den där lilla delen av livet som kallas föräldrarskap. Som jag skrivit tidigare som är min största rädsla som förälder, mötet med andra barn och deras uppfostran. Hur kommer det att påverka Adam? Hur många strider kommer det att bli för mig? Hur stark och självsäker hinner jag förbereda Adam inför livet? Hur stark behöver jag vara för Adam, vad ska jag ge för råd och hur ska jag trösta honom?

Dessa söta tröjor fick jag nerstucket i min hand av min mamma igår. Det var ifrån hennes kollega som Adam ärver jättefina kläder av (jag är så otroligt tacksam för det). Men anledningen till varför jag fick dessa var nästan för sorglig.
Hennes son blir mobbad för att han bär flickkläder när han har dessa på sig.
Jag får rysningar bara när jag skriver det.

Andra barn.
Mobbar hennes pojke.
För att det är flickkläder.

Vad är det som händer?! Vilka är föräldrarna som hjärntvättat sina barn så pass att de omedvetet, medvetet får ett annat barn att inte vilja ha sina egna kläder som deras föräldrar köpt och gett dem?! Vilka är dessa föräldrar som ger sina barn rätten att säga vad som är rätt och fel på andra barn? Lever vi i någon slags barn-diktatur där alla ska ha samma slags kläder för att kunna passa in? Jag blir så trött.
Jag kan gå med på att rosa kan sticka vissa föräldrar i ögonen men när stjärnor och sköldpaddor börjar få en flickstämpel blir jag mörkrädd. Vad kommer sen? Cyklar och träd? Nej! Nej, säger jag! Detta är vansinne!

Om man jobbar på McDonalds så kan man i alla fall inte hoppas på en modellkarriär efteråt.
I alla fall inte handmodell. Eller kanske en för Aloe Vera salva?
Aj?

 

Jag försöker möblera om här hemma. Men jag stör mig på allt jag äger. Jag vill bara kasta ut skiten från balkongen. Jag har inte den stilen jag vill ha för att jag inte har pengar och måste leva med saker jag hittar billigt eller haft innan. Jag avskyr mina tavlor, jag avskyr mina färger på möberna, jag avskyr att allt är fult matchat! Jag vill bara flytta till en vit och jävligt tom lägenhet just nu. Och jag hatar vita lägenheter. Så trött är jag på mina grejer just nu. Inget blir bra, allt ser bara halvdant ut, på väg att bli något men det kommer dröja länge innan det blivit något bra.

Snacka om att kunna roa sig kungligt. Inget avancerat men som barnledig och vinupptagen lyckas man. Igår slog jag mig ihop med Emelie från jobb. Vi lagade en snabb middag ihop och sjönk ner i soffan. Shit vad mina kinder ömmade och sminket rann emellanåt. Underbart sällskap när skrattet bara infinner sig.
Jag fick reda på att Helsingborg åter igen visar sig vara en liten stad. Ha ha..

Efter en omgång av magisk Tequila Rose (den där flaskan tog ju aldrig slut?!) så drog vi på ytterkläderna och vandrade i fruktansvärd motvind mot jobbet för lite mat. Kl 3 på natten ramlar vi in fnittriga och vimsiga och ska ha McWrap med "Ameed love" - stackars kollegor! Stackars oss som kommer att få höra detta efteråt!

Lyckad kväll må jag säga!
Idag ska jag försöka möblera om! Att bära möbler samtidigt som allt snurrar när man tittar neråt är inte en vinnande kombination, men nödvändig!

Adam har det bra.

Jag älskar min arbetsplats. Jag skiter fullständigt i att Du har din egen kontorsstol, flextider eller tjänar stora stålar. Jag bara hoppas att du, precis som jag, kommer hem med världens leende och efter kvällskaffet taggar och ser framemot nästa arbetsdag! Att du känner dig rastlös på helgerna och när du faktiskt är ledig (för mig barnledig) och har saker på agendan att göra faktiskt tackar ja, till att jobba extra. För att det inte betyder mer arbete utan endast roligt arbete. För så känner jag. Jag är stolt. Jag är glad. Jag är tacksam. För mitt jobb på McDonalds.
Denna arbetsplats som för många är värd så lite. Denna misstrodda och bortglömda skatt. Denna sk. språngbrädan som faktiskt också är en trygg arbetsplats.

Idag har varit en bra dag, trots kaos. Jag blev hela tiden påmind om varför jag orkar jobba på en arbetsplats där daglig stress spelar roll och vi ska levera på sekunder.
Igår fick jag en äldre och burdus herre att bli stum för enligt honom hade jag fantastiska ögon när jag log (=bra service). Samma dag så kommer min handledare, tillika restaurangchefs assistent, fram och hälsar ifrån en gäst som frågade efter mig när jag inte stod i kassan (utan i köket). Han har endast ätit hos oss 2 ggr. Åh, lilla "tjockisen"! (som han bad Helén att hälsa ifrån). Sedan för att avsluta lunchrushen så får jag en servett av en kille som äter hos oss 3-4 av 5 vardagar efter att jag bjöd på mat, för några månader sedan då hans kort slutat fungera.

 

Det kanske inte ser mycket ut för världen. Men jag uppskattar det verkligen!
Alla kan vara snygga på krogen. Dra på lite tights, din bästa klänning, wonderbra:n och smink så! Men här står jag, lökig efter några timmars arbete, i en slarvig knut, omsmickrande arbetskläder och obefintligt smink och kasserar komplimanger. Någonstans försöker jag i alla fall intala mig att det är något i mitt sätt som attraherar. Det är jag, Frida, som attraherar. Inte ölen du drack innan eller min party-stil.

 

Nu ser jag inte mitt jobb som ett raggningsställe eller att jag är ute efter komplimanger om mitt utseende. Jag är bara glad att jag förmedlar en sådan person som folk vill ge sitt nummer till. Som folk ger komplimanger till, bara sådär. Jag skiter också fullständigt i om de är fula eller inte min/din typ. De vill ge mig något tillbaka, för att jag klivit utanför lådan av service. Jag har imponerat och vunnit!
Man ger ju inte något sådant till någon som gör ett dåligt arbete, eller?

1. Vad var det värsta som hände under förlossningen?

Att Adams hjärtljud gick ner. Läkaren kallades in och sugklocka fick användas.

 

2. Och det bästa (förutom att bebin kom ut)?

Att det gick fort och smärtfritt. 45 min krystvärkar och EDAn tog så in i helvete.

 

3. Hur startade din förlossning?

Att jag åkte in på fredagen den 20 mars pga blödningar. De foglossningar jag trodde jag hade var tydligen sammandragningar och förvärkar. Så mycket för låg smärttröskel jag trodde jag hade. Lördagen den 21 mars kl. 21:00 - vid skiftbytet började allvaret.

Jag på lördagen, bara några timmar innan värkarna började tillta ordentligt!

 

4. Vad hade du aldrig klarat er utan under spädbarnstiden?

Mina föräldrar! De fanns där för Adam ofta och länge. De passade honom flera gånger då han fortfarande var spädbarn. På grund av att jag inte ammade kunde de själva mata honom och jag kunde ta tag i mitt eget skadade psyke efter en för tidig förlossning, förlossningsdepression och ett dåligt förhållande.

 

5. Saknade du magen efter att den försvunnit?

Jag saknade tanken av mystiken i en graviditet men inte magen då jag gått upp mycket innan graviditeten och under graviditeten. Jag såg mer ut som en val än vackert rund.

Snälla, kan någon putta tillbaka mig till havet? Lördagen den 21 mars 2009, v. 36+3

6. Tyckte du att din bebis var fin/söt första gången du såg henom?

Nej. Jag var så trött och förlossningdepressionen slog till direkt. Dessvärre. Jag har fortfarande ångest och dåligt samvete över det. Jag ville mest bara ge Adam till sjuksköterskorna och gå därifrån. Jag tyckte han såg ut som ett ufo och den där oövervinnliga kärleken infann sig aldrig, då. Den kom senare istället.

Adam ca. 2 min gammal.

 

7. Vart sover ert barn?

Just nu övar vi på att sova själv igen. Vi hade en bra 7 månaders period då Adam sov i sitt eget rum men han har en klängig mamma som gärna vill ha han som sällskap i sin 180 säng. Så vem det är som behöver mest övning på att sova själv är inte självklart.

 

8. Hur har ni delat/gjort med föräldraledigheten hos er?

Jag har tagit ut 9 månader men har varit hemma med honom tills han blev 1,5. Levde ett tag på mitt avgångsvederlag och semesterersättning plus Mickes inkomst tills vi separerade. När jag började på försörjningstödet var det dagiskrav. Har 5 månader kvar. Vet inte hur många dagar Micke vill ha.

 

9. Vad är det bästa med att vara förälder?

Att en dag inte är den andra lik. Att man ser saker på annorlunda sätt, på både gott och ont. Saker som att handla mat har helt plötsligt blivit en plåga. Sovmorgnar existerar inte och att bajsa ifred är att glömma. Sedan har man fått ett otroligt tålamod, en oändlig kärlek som som är ömsesidig och man uppskattar dagen för vad den har att ge. Varje natt har jag en liten filur som säger "älskar dig mamma.." och då känner man att man klarar allt! Att få följa ett litet liv från dag ett ger en sådant perspektiv och vishet.

I nästan två veckor har det varit tyst här. Jag vet. Det var faktiskt medvetet. Inte att bloggvägra utan att leva livet. Det riktiga livet. Närvarande och aktuellt.

Jag tänkte ge kärleken ett försök.


Så han åkte ner för att bo hos mig och Adam i 1,5 vecka.
Men det fungerade inte.
För min del.
Antingen är jag inte redo. Eller gjort mig redo. Eller så är inte mitt liv redo.

Jag tror dock också att våra mindre olikheter krockar för mycket för att jag ska kunna känna mig trygg och säker. Jag behöver väldigt mycket space i ett förhållande. Jag är ingen som ser framemot att bli sambo utan nästan längtar efter att sova ensam, i sin egen säng efter ett par dagar.
Just nu är det väldigt svårt för mig att kombinera mitt heltidsjobb, med Adam och allt vad det innebär och kärlek.
Vart ska man börja bygga?
Jag tjänar inga stora pengar. Så jag kan inte fara och flyga runt halva Sverige.
Jag jobbar heltid, måndag till fredag.
Jag är ensamstående med en barnledig helg i månaden. Där fredagen och söndagen går ut på att köra till och från Gränna, det vill säga endast en lördag i månaden är jag helt barnfri.

Jag försöker att inte bry mig. Att inte sikta efter något som kanske i det stora hela inte betyder lika mycket som Adam och hans vardag. Jag försöker att inte vara för bitter och/eller egoistisk.
Men jag ska vara ärlig. Det sticker lite i ögonen när Adams pappa har hunnit gifta sig och producerat en lillebror till Adam på de snart 2 åren som gått. Visserligen har han haft det lättare då han har ett flexibelt jobb och endast haft sin son en lördag i månaden. Det blir många dejtkvällar.

När är det min tur?

Nu är vi där igen. I slutet av veckan. Jag som skulle ha en plocka-iordning-helg istället så plockade jag skräp på stranden igår (som jag visserligen gillade!) och sedan var dagen redan nästan över. Jag tog en panikstädning och öppnade alla fönster. Frisk luft strömmade in i lägenheten och jag fick någon slags vårfeeling över mig. Energin bara kickade igång! Samtidigt tog Adam sin napp och nalle och gick och la sig.. ha ha!

Vad som skule passa till sommaren är dessa otroligt vackra armband! Jag har ju funderingar av att tatuera i ett ankare på min underarm eller vad. Jag har alltid gillat symbolen.
Triton Collection från Kiel James Patrick finns i flera olika färger. På bilden nedan syns också Turk's Head Knot.

Visst är det supersnyggt att man stänger armbandet med själva ankaret?!
Foto: lånat från Kiel James Patrick Facebook-sida.

Här sitter jag och äter ostbricka och dricker en drink. Helt själv, i mörkret. Det känns förbaskat bra ska jag säga er! Dagens todo, att städa Helsingborgs strand gick faktiskt bra. Vi var ett glatt McDonalds-gäng på 8 pers som drog igång med varsin gul plastsäck. Visst hittade vi lite skräp. Sedan började det regna.. Ah ja!

Väl hemma så var det ett varmt bad och lite te som väntade på oss!
Vad sägs om denna kannan?

Etsy: LennyMud

Jag hade en sådant hemsk dröm inatt. Jag drömde att jag omedvetet jagades av en mördare som försökte få mig att bli kär i honom. Allt utspelades strandsatta i ett träskliknande vattenläge, tänk Amazonas. Han dödade alla som vi mötte på vägen i smyg och fick det att se ut som olyckor. Det värsta var att jag fick se allt uppifrån, alltså som om jag såg en film med mig själv. Det var mörkt, instängt och blött. Känslan av maktlöshet. När jag vaknade första gången så hade jag gåshud över hela kroppen.

Vad jag hellre skulle vilja drömma om är det här fina skåpet till Adams rum. Jag ska snart möblera om i lägenheten igen då jag fått några snilleblixtar och behöver verkligen göra plats för allt skräp jag äget. Hi hi..

Foto: Spearmint Baby, Atelier Charivari

Foto: © UNICEF/Asselin

 

 

=

 

SANT

 

Nu på lördag hade jag tänkt hitta på något alldeles speciellt! Jag och Adam tänkte göra vårt för lilla Helsingborg. Nämligen samla skräp längst stranden via Kusträddarna. Superkul ju! Men väl på jobb idag fick jag höra att McDonalds (i alla fall vår restaurang) kommer att närvara och hjälpa till! Givetvis ville jag vara med på ett hörn och snälla som de på min arbetsplats är så godkändes det att Adam följa med! Så jobb på lördag innebär att plocka skräp med chefen, Adam och två andra arbetskollegor (ja, då kanske jag får en chans att lära känna Er, mellanskiftare.. Eller vad säger Ni, Julia & Linnea höhö).

 

Vem vill följa med?! Gå in på kustraddarna.se och anmäl Er! Nu, bums, jalla!

 

(bild: lånad från kustraddarna.se, kollage; McDonalds.se från mitt arkiv)

Jag tycks inte alltid komma överrens med Adams pappa och han tycks allt återkomma till ursprungsproblemet. Vårt uppbrott. Varför jag valde att lämna honom och hur. Det är nog det mest enerverande för honom och det vi är mest oense om. Man kan ju tycka att efter strax 2 år så ska man ju kunna förbise detta och lägga energi på annat? Eller? Men som en arbetskamrat så klokt skrev det, eller citerade - vet ej, tänk om uppbrottet egentligen är det enda rätta i sammanhanget?!
När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet så ville jag satsa på inredningsdetaljer i form av små blickfång. Tavlor, prydnadssasker, vaser eller böcker. You name it!
Då blev jag blixtförälskad i en print/illustration från Inspirera Mera. Jag klickade hem den direkt!
Den sa vad jag kände, vad jag gått igenom och vad jag ville göra.. Att jag tänker fr o m nu sätta mig själv i första rummet och inte leva i någon fantasivärld och sikta mot en påhittad bild av kärnfamiljen.

Jag älskar mitt jobb. Det är verkligen en arbetplats jag än så länge, efter 1 års tid inte känt att jag inte orkar gå till. Fastän jag har tusen saker att göra efter jobb med Adam eller annat så känner jag ändå för att ge 200% och i så fall skita i det som sker efter skiftet. Men så har jag alltid fungerat, lite av en workoholic. Men ibland så kan man bli så matt på mitt jobb. Inte jobbet i sig men vad som kan ske under ett pass.
Speciellt hatar jag när vi har kampanjer som innehåller valmöjligheter i Happy Meal-boxarna.
Just nu har vi Barbie eller Hot Wheels. Ni börjar kanske förstå vart jag kommer att komma?
Jag gillar starkt att man inte tillåter på vår arbetsplats, det som sades förr och fortfarande sägs på andra McDonalds: "pojk- eller flickleksak?"
Vadå pojk- eller flickleksak?!
Ah ja, åter till dagens besvikelse. Flera gånger frågar man "vill Ni har Barbie eller Bil-leksak till Ert Happy Meal?" Och får t.ex svaret "till en pojke.." Då är jag faktiskt så "fräck" att jag åter igen "Jaha, men vill Ni ha Barbie eller Bil i?" Då kan föraren blir lite sur och börja bokstavera "till en P O J K E!" Åter igen "Ja, men jag vet inte om Er son gillar Barbie eller Bil" Så kan det se ut. Jag blir så besviken på de föräldrar som inte ens frågar sina barn, de barn som faktiskt ska leka med det de får i Happy Mealet. Vad vill de leka helst med?
Nu finns det många, många fler än de som kör med "till en pojke/flicka" som frågar sina barn där och då vad de vill ha och nästan alla vill ha bil, då det oftas bara är pennor och annat crap där det står Barbie på.
Men vad är det för fel på folk egentligen?! Såna dagar tappar jag hopp om en viss del av mänskligheten, dvs föräldrarna. Jag blir helt modfälld över hur min son kommer att ha det i skolan och börja söka sig till kompisar som har såna där "till en pojke/flicka" som föräldrar.. Usch!

En annan sak på McDonalds är myten om vad det är för arbete. Uj uj, där finns det mycket att beta av men så pass bitter ska jag inte vara utan jag tänkte rikta min besvikelse åt de som faktiskt jobba där. Det är också bara en bråkdel, låt säga en procent, som faktiskt uttrycker sig riktigt illa om sin egen arbetsplats, min arbetsplats, som jag faktiskt gillar..
Det var för några veckor sedan en yngre tjej frågade varför vår ventilation till köket är så dålig. Jag förklarade snabbt att den vi hade förr räcker inte in i köket då där är en nybyggd vägg ivägen men ett för litet och felplacerat "dörrhål" som gör att luften istället gör en virvel tillbaka och aldrig kommer in i köket. Hon spärrar upp ögonen och bara "Amagad, måste man kunna sånt, vi jobbar ju faktiskt bara på McDonalds!"
Ursäkta?!
Kallade du mig just för dum? För att jag jobbar på McDonalds?
Vem är du? Vad gör du här? Varför har du fått jobbet!
Nä, någon måtta får det väl ändå vara?

Tack och hej för mig. Återkommer med Veckans poster!

För mig har det varit en kort men lång vecka. Dagarna har gått förbi alldeles för snabbt men just dagarna har varit långa då jag försökt utnyttja alla timmarna på dygnet till en större happening imorgon. Exakt vad kan jag inte gå in mer på, men ni kommer ju givetvis få reda på det imorgon! En bild i realtid kommer att läggas upp via Instagram, så följer ni inte mig där då adda/be om att följa liebespuppe.
Veckans poster får stå för hur mycket kaffe jag förgiftat min kropp med för att hinna och orka med jobb, vardagen, barnet mitt och detta uppdrag.

Från Etsy, artist: handz - ReStylesShop

Det här med att jobba 14-21 var något jag var riktigt nervös inför. Jobba mellanskiftet och på en helg. Jag jobbar aldrig helg eller mellanskift. Vilka jobbar då liksom? Ja, jag känner ju till alla men känner dem inte. Fast allas våran Martin tar hand om oss så väl. Tiden rann bara iväg men på rasterna hann jag pusta ut. Det blev en hel del försäljning från vår del och jag fick jobba på en station jag inte står vid väldigt ofta - superkul!

Förresten, fynden ifrån Erikhjälpen igår.

Fem förvaringsburkar och ett spel.

 

Detta fyndade jag för 100-lappen. De två fyrkantiga burkarna är exakt samma som min mamma använder till pålägg och annat smått till kylskåpet. Den ena är ifrån Gustavberg och den andra från Hammarplast. Jag vet inte om jag ska använda min till pålägg eller smycken, vi får se.
De tre andra förvaringsburkarna är troligt fina med sitt röda plastlock med skruvfunkting. I de större (3L) ska jag ha mjöl och pasta och den mindre blir nog ris eller annat. Mitt skafferi kommer att bli så fint till sommaren!
Sedan hittade jag ett av mina gamla favoritspel - Labyrinth! Jag har faktiskt försökt hitta ett på nätet ett tag men det var alldeles för dyrt. Jag var liksom inte ute efter värsta välbevarade varan utan bara spelet. Här har vi det! Åh, så jag längtar tills Adam bli stor och kan spela! Just nu ska det få vara lite "pynt" på hans rum.