Varför tror folk att saker inte handlar om dem? Eller att det inte gäller dem?
Det är bara så typiskt. Är folk bara väldigt upptagna av vad dem gör eller sig själv att de missar små detaljer?
Eller är jag överintresserad och omöjligt nyfiken?
Jag var och handlade på Netto igår och väl i kassan gick det lite långsamt, visserligen var det bara en kassa öppen men man reagerade lite. Då börjar man ju kolla runt för att se vad som står på.
Då ser jag att kassörskan håller i kundens kort - som är nerstucket i maskinen.
Jaha, kortproblem! Tänkte jag.
Men sedan lägger jag märket att hon gör det på damen efter och killen före mig. Okej, detta måste ju betyda att det är något fel på kortläsaren, eller hur?? Så när det är min tur och jag ser på henne att "oh nej, ska hon också betala med kort?!" (okej, hon gjorde ingen otrevlig min eller så mer lite panik då kön var lång..) så tänkte jag vara snäll och hjälpa. Jag själv hanterar kort och kortläsare dagligen. Så när jag stoppar i mitt kort så gör jag exakt som hon gjort och då funkar det och mitt köp är färdigt på de 10 sekunder det brukar.
Men när jag håller på att packa ner mina varor så hinner det passera tre kunder till. Varenda en bara "öh.. alltså den säger att kortet är ogiltigt men jag vet där är pengar på!" eller "det är något fel på maskinen..".
Alltså jag blir galen på den vardagsegoism och trångsynthet som existerar.
Kom igen, dra bort gardinerna för ögonen och var lite mer uppmärksam och hjälpsam?!

Vad trodde ni liksom och kassörskan pillar på varenda kort?! Vad? Ge mig en bra anledning till varför kassörskan ska hålla i varje kort? Försök!


Näh, trodde inte det heller! Puckon.

Hej, vad gör ni en vanlig måndagskväll?

Jo, igår kom jag hem med en snarkande son som tydligen inte alls är speciellt frisk efter sin förkylning. Det har nu gått mer än en vecka sedan första feberattacken. Stackars liten. Samma sak skedde idag.

Men det ännu mer tråkigare var att jag börjar fundera på min lilla "spirre" som tjoffades upp i Heliga Grottan förr-förra veckan. Det har gjort väldigt ont och känts konstigt. Vid vidare "hemmainspektion" så fastslog jag att det verkligen inte stod rätt till. Ringde Gynakuten här i Helsingborg och frågade om det verkligen skulle vara såhär?
Nej, var svaret jag fick.
Så tydligen så bestämde sig "spirre" som egentligen skulle gosa in sig och stanna som en del av mig i 5 år, för att ta sitt pick och pack och lämna. Han var på väg ut! Verkligen, bokstavligen på väg ut.. Konstigt det gjort ont?!
Jag fick helt enkelt ringa Karin, lämna Adam där och köra in till Gynakuten för borttagning av sprial.

Nu har våren kommit till Skåne!
Hur jag vet det? Jo, för att alla privata, men större, loppmarknader börjar ploppa upp.
Bara på Bjärehalvön (ni vet, där Båstad ligger) har ca. 5 st loppmarknader inom loppet av 2 veckor.
Först den 18 mars drar det stora bakluckeloppiset igång i Helsingborg. I'll be there!

Här är en kul idé som jag absolut ska försöka anamna och fynda material till på loppmarknaderna.

Bild ifrån okänd källa (glömde anteckna det)

Idag fick jag ett samtal.
Ett samtal som gjorde mig så in i norden glad till en början men sedan väldigt, väldigt ledsen.
Det var Adams pappa som ringde och berättade att han matat sin 13 dagar gamla son två gånger i natt! Ja, först så tillade han att han jobbade för första gången efter förlossningen och var trött och detta var anledningen.
Jag blev helt tyst.
Och då säger han, ej citat då min hjärna är lite luddig av alla intryck idag.


Jag kan inte klandra Micke. Jag är stark och jag är uppfostrad att vara stark. Kanske till den ringa mån att jag inte märker när jag borde vara svag och be om hjälp. Jag ignorerar och går vidare.
Jag stänger av och stänger ute.
Jag förklarade för Micke hur stolt jag är över hans insikt och att hans ursäkt gjorde mig så himla glad. Jag vill att han ska vara där för sin son som han har nu, till den mån han inte fanns där för Adam. För tänk om hans fru inte är lika stark? Men inte på Adams bekostnad. Han är nu tvåbarnspappa medan hans fru endast är enbarnsmamma. De måste parera de rollerna väl. Annars kommer de inte få det lätt med Adam.

Micke har många gånger sagt att han är glad att jag är jag, för vad jag gör för honom och hans relation till Adam. Men visst, vissa dagar är han inte så glad på mig men det är ömsesidigt.
Jag är inte hämndlysten. Jag är inte aggressiv. Jag är inte lat (när det kommer till Adam).
Adam är hans son lika mycket som min.
Hur ska jag kunna sova om nätterna om jag berövar min son sin rättighet att ha en närvarande pappa för att jag inte älskar den mannen längre? Vad är jag för en person som inte kan se förbi gamla problem och istället skapa nya som inte behöver existera?

Men mitt hjärta brister för Adam.
Hans bebistid är över. Han hade aldrig sin pappa där. Jag hade aldrig hans pappa där.
Men jag är så otroligt glad för att Lucas får ha sin pappa där. För att Joanna får ha sin man där.

Så med tårar i ögonen sprider sig ett leende över min läppar.

Då Adam mådde bättre igår eftermiddag och satt väldigt lugnt och fint inne i sitt rum så tog jag tillfället i akt att fotografera lite. Nu äger jag dessvärre ingen kamera. Jag hade en digitalkamera men saknar kabeln att överföra bilderna. Så ni får leva med min mobilkamera, men vad gör väl det? Den vissar ju samma motiv, men kanske inte med djupskärpa och krispigt ljus men jag orkar inte bry mig!

 

 

Jag fick det fina påslakansetet av mina föräldrar i julklapp och det är egentligen den färgkoden jag vill gå efter. Den återfinns också i ljusbehållarna på byrån samt bokstäverna i stringhyllan. Det är framförallt lila, laxrosa och turkost alt. ljusblått. Min förra favoritfärg var som ni kanske kan se orange?! De gamla fåtöljerna är faktiskt original från IKEA. Klädsen och fötterna, allt! Det var min mormor som köpte dem omkring 60-talet. Jag har ingen aning om det finns något värde i dem. Helst hade jag velat sy vita överdrag till dem, så man kan fortsätta att använda dem.

Vad jag kör stenhårt i mitt hem är begagnat. Inte alltid vintage, men återbruk. Det enda jag köpt, fabriksnytt är min säng. Annars är allt ärvt eller köpt på auktion eller loppmarknad.

 

Adam mår fortfarande inte bra och igår fick han skyhög feber och feberyrade mätigt! Han hade gåshud över hela kroppen och sa att han frös fastän han var het som en ugn. Törstig var han också. Men omkring 22.30 somnade han efter att jag baddat honom med en fuktig, kall trasa en bra stund (mjölksyra!!). Vi var hos doktorn idag och de sa att han hade kanske bronkit men var absolut ordentligt förkyld. Stackars liten.

"En ny variant av de gamla hederliga chokladbollarna."
Av Pernilla Lyck, bliminjast.se

1. Blanda rumsvarmt smör med sockret ordentligt.
Tillsätt havregryn, kakao, vaniljextrakt och kallt kaffe.

2. Krossa 25 Geisha-praliner. Blanda ner den krossade
Geishan i chokladbollsröran och rör om ordentligt!

3. Lägg resterande 8-10 Geisha-praliner i en skål och
värm i micron, tjugo sekunder åt gången. Det behöver
inte vara smält men på gränsen, så att det blir mjukt.
Häll sedan ner det i röran och blanda väl!

4. Ställ in i kylen en stun, 15-20 minuter. Ta ur ur kylen,
rulla små bollar i händerna och rulla dem sedan i pärl-
socker. Vill man inte ha socker kan man ta kokos eller liknande.

Godmorgon!

Det blev en tidig med seg morgon för mig och junior.
Eftersom jag inte fick tag på jobbet igår. Det ska vara det positiva med ett jobb som har öppet dygnet runt, man kan ringa in och sjuka sig direkt när man blir sjuk istället för att vänta tills växeln öppnar kl. 8 på dagarna men nu blev det inte riktigt så.
Jag fick pallrade mig upp 6.30 och slänga mig på telefonen och kraxade med min morgonröst att Adam var sjuk. Jag fick svaret "är du också sjuk?". Nej, jag vara låter såhär på mornarna.
Förskolan fick också sin skärda del av min morgonstämma.

Vad har ni förresten för relation till er chef och/eller förskola? Både min chef (okej, nu är det min chefs fru jag pratade med, som också är restaurangchef i grund och botten men agerar mer som en assistent med chefsansvar). Båda samtalen slutade med kommentaren "pussa Adam från oss och krya på honom..". För mig betyder såna små saker mycket. Det känns bra i själen på något sätt. Jag tar i alla fall inte för givet att alla ska gilla min unge. Det är ju inte ens så att jag själv gillar honom varje dag.

Men eftersom vi ändå vaknade halv sju, med och utan feber så tänkte jag köra på stort.
Det fick bli plätt-frukost!

I bakgrunden syns min underbart kurviga Starbucks-mugg från självaste Staterna,
en julklapp från min lillebror med tjej.

 

När ett recept säger "ca. 30 st" i beskrivningen kan jag ibland bli helt manisk och ska försöka slå receptboken i antal! Är det bara jag som gör så? Eller jag blir i alla fall mäktigt besviken när man får färre. Som om jag planerat att äta just 30 stycken plättar? Skulle inte tro det.

 

 

 

Fotnot: Det blev 35 st plättar. Jag vann!

Imorgon börjar vecka 8 och här i Helsingborg inleds sportlovet!

Jag fann en spännande broshyr på MAXI häromdagen och vad jag ska göra de kommande dagarna.
Ni får en preview om vad det kan handla om.

Psst.. det ligger dumlekolor och geisha i Hello Kitty-burken.

 

Dock börjar vi veckan dåligt med en febrig Adam men det ska väl gå.. Imorgon gäller det att vara hemma och kurera honom.

 

Vad tror Ni jag ska göra för något (det handlar om ca. 5 st olika saker)?!

Igår var det att slå klackarna (läs: flipflopsen) i taket på Beach Party-festen Ullis och Frida ordnade.
Det var otroligt många som dök upp och de goa tjejerna hade varit grymt duktiga med allt. Det stod strandstolar på golvet tillsammans med handdukar, kuddar och andra strandatteraljer. Det var en stor buffé som presenterades med jag tror fyra olika pajer, potatis, sallad och fetaoströror.
Den öppna baren var inte fy skam heller!
Jag kände nog max 10 pers av 45 som kom men det gjorde ju inget!

Men jag och Karin, som de gamla kärringarna vi nu är, började gäspa vid halv två tiden så vi drog på oss jackorna och vandrade hem.

När jag kom hem så mötes jag av en vaken och hostig pappa i gästsängen och en sömnlös mamma i hallen. Tydligen hade Adam gått från pigg och glad till febrig och ledsen sedan jag gick hemifrån vid två tiden igår. Han var alldeles brännhet, vimsig och rastlös. Idag är han inte mycket bättre.

Hoppas du blir frisk snart, puss!
(bild tagen med mobilen i torsdags)

Hujeda mig!

Det blev ju en del tjoffande i förrgår.
Jag mötte en gammal arbetskamrat i parkeringshuset och med hennes blick som sa "hö hö, du vet inte vad du väntar dig för slags tortyr" i ryggen gick jag med raska steg mot avdelningen.

Smärtan låg väl på en 4,5a. Mer obehag och medvetenheten att man faktiskt har känsel i sin livmodertapp som på sin fingertopp som slog en med förvånan. Det tog 1-2 minuter och sedan hade jag ett ankare inuti mig. Som den pirat jag är!


Väl hemma så tipsade hon om ibumetin ett par dagar då mitt moderskepp (where all my babies comes from!) och ankaret ska bekanta sig. En hyfsat blodig strid.
Men jag hade bara panodil hemma. Vilket skämt! Det jag försökte trycka i mig så många mitt samvete förmådde mig men det kändes ingen skillnad. Mitt invärtes-inbördeskrig fortsatte i full styrka.
På jobb dagen efter bjöd chefen på Ipren mjuuukaaa kaaapslaaar men inte hjälpte dem heller. Jag gick och ojade mig hela dagen tyckte jag (och mina arbetskamrater). Så innan jag åkte hem sprang jag inom apoteket och frågade första bästa vitrock vad jag skulle ta mig till? Hon körde en förpackning i handen och sa "har du inte en känslig mage ska du definitvt testa dessa". Tack, fröken Vitrock!

Jag <3 Voltaren!

 

Godmorgon!

Herre min get, Adams lillebror visades sig vara en klickmonster! Hela 78 pers kunde inte hålla sig borta och klickade in på min blogg (förmodligen via My Blog Posts från Facebook.. Ni använder väl det!?).
Men han är gudomligt söt. Han är ju lik mig.. (eller inte).

Jag, i min nya frisyr (okej, luggen ska bli längre!).
Muggen är köpt på TGR, 20 kr.

 

Argh , idag ska man tjofa in en kopparspiral i den heliga grottan. Jag råkade ju läsa Lady Dahmers inlägg om hennes och alla kommentarer. Mitt mod sjönk från en darrig 7a till en skräckslagen 3a! Hjälp?!

Jag har ju glömt att berätta!

Adam blev storebror i fredags, den 10e februari - årsdagen då min moster begravdes.
Är det inte konstigt? Att ibland så byts en sorglig dag ut till något fantastiskt!

En liten Lucas blev det.

2825 g och 47 cm lång (föddes i v. 35+5)

(För Er som inte följt mig eller känner mig är jag separerad från Adams, snart 3 år, pappa - juni 2010.)

 

Jag kom också precis på att gårdagens inlägg skrevs på självaste alla hjärtans dag.

Så negativt av mig!

Jag hade en jättelugn och bra dag annars..

Okej, på riktigt?

Jag har varit upp och ner, hit och dit och in och ut på sistonde.
Jag har mått fruktanstvärt dåligt. Riktigt mentalt jävla frikking slut. Jag har tagit på mig för mycket på jobb (men jag älskar mitt jobb!). Jag har inte haft koll här hemma. Jag har en son som driver mig till vansinne ibland och samtidigt ska vardagen rulla på, jag ska ha råd till allt jag inte har råd med och vara glad.
Det sa bara crash boom bang igen.

Jag låg nog och grät mig själv till sömns i två veckor.
Jag hade en sådan panik inombords. Jag visste inte vart jag skulle börja. Vem jag skulle prata med och varför skulle jag prata? Fanns inget att prata om, det jag i så fall behövde hjälp med var en spark i röven och/eller städhjälp.
Min lägenhet höll på att äta upp mig.
Vi snackar disk som började få ben och vandra bort. Ett kylskåp som började skimra grönt. Okej, jag överdriver. Men så kändes det, i min hjärna.

Helt plötsligt.. och det ska alltid ske så. Så fick jag kontakt med en helt otippad person på jobb.
Hon gick igenom samma sak! Hon såg det på mig och frågade rakt ut. Alla andra hade bara undrat varför jag var så disträ och förvirrad. Konstigt? Allt fattades mig!
Så vi började snacka, fika och smsa. Sakta med säkert släppte oron. Sedan sorgen och tillbaka kom energin!

Idag är andra gången jag INTE somnar samtidigt som Adam.
Och glömmer "omedvetet" tvätten och disken och alla tusen leksaker överallt.
Jag orkade gå upp. Och nu hänger nytvättad tvätt, väldoftande på sitt ställ. Jag har gjort marinerad kyckling i ugnen till lunchlådor. Det finns ingen disk att diska..

Ursäkta om det är lite "tala ur skägget"-version här. Men jag orkar faktiskt inte prata om allt just nu.

Nu ska jag bara hinna ikapp.

Jag har sparat pengar och har nu köpt nytt till köket, klädkammaren och Adams rum. Ni ska få se.
Vad vill ni se först?

Jag har klippt mig och köpt nya kläder. Ser ni? Sakta men säkert förändras jag..