Nu har jag varit på förundersökning 2 (FUS 2) och fått bra information om vad som kommer att ske. Vad som kommer att förväntas av mig och hur min kropp kommer att reagera. Vi fick matscheman, riktlinjer och pekpinnar.

Vi har inte alls samlad styrka denna gången. Det var iställer fem glada och förväntasfulla tjejer som satt och väntade spänt på sina operationsdatum. Stämningen i konferensrummet var öppen, rolig och nervös.

 

Jag hade dock inte gått ner mina kilon som var uppsatt som mål. På grund av för mycket ledighet och för lite vardag så hade jag istället gått upp sedan senast invägningen.

Men det bästa var när dietisten skulle mäta mig. Då bad hon om ursäkt och ville mäta igen..

Jag har förlorat 11 cm i midjan (!) och 4 cm runt höfterna. På endast 4 kilo. Det är jag supernöjd med! Träning lönar sig..

 

Operationstid fick jag det med, den 23/5 kl. 8.00 ska jag vara ombytt i kasslertrosor.

 

 

Nedräkningen har börjat!

20 DAGAR KVAR!

 

 

Men vardagliga saker slår en hela tiden om vad man ska göra och om man ska göra det. Det är fortfarande en känsla i luften av seriös nervositet, som skräckblandad förtjusning lik då man frivilligt tittar på operationer på TV.
Idag var jag och beställde kläder för då jag kommer att återgå till jobbet. Jag har redan nu gått ner en storlek. Kändes skitkonstigt att stå där och försöka estimera hur stor/liten jag kommer vara efter 7 veckor bortfall.
Sedan kan jag se på mat och känna någon slags seperationsångest: "tänk om jag aldrig kan äta det där igen.." "tänk om detta kommer att smaka riktigt illa efter operationen.."
Bättre blir det inte våra frukostmenyer på jobb (McDonalds) har fått en rejäl uppdatering och blivit nyttigare och så mycket smakfullare.

Det blir säkert bra det här!