Denna påsken blev tom.
Vi bestämde att Adam skulle åka upp till sin pappa över påsk då han blivit otroligt mammig och jag är rädd för att hans relation till hans pappa börjar bli lidande. Så fastän jag älskar att klä ut oss, leta påskägg, pyssla och mysa under långledighet får jag backa ibland.
Mina föräldrar bestämde då att de skulle åka till min bror i Salzburg då barnbarnet inte var hemma.
Så här sitter jag, själv.

Jag har nu endast ätit VLCD (Very Low Calorie Diet) sedan i måndags och det går mycket bättre än vad jag trodde! Gå från att äta 2500+ kcal om dagen till att endast leva på 800-900 kcal gör sitt. Jag är otroligt trött och apatisk.
Jag klarar mig utan sug och hunger, men det är nog för att jag lägger upp mina dagar i förväg, räknar in rasterna på jobb, hur och när jag ska dricka vatten ect.
Men detta med att hinna dricka 5-7 pulvershakes plus 2,5 liter vatten är inte så lätt som man tror. Häromdagen klev jag in i den där dimman som jag så väl känner igen. När jag ger för mycket och går in för starkt. Jag åt endast 500 kcal och drack 3 glas vatten. Jag kunde knappt prata. Jag blev som en zombie.
Det blir alltid så. För att sedan ger jag upp och börjar äta. Men jag har mött så många peppande människor på nätet som håller ens huvud ovanför vattenytan. Tack Tjockisfamiljen <3 !

På tisdag ska jag rapportera till dietisten i Simrishamn.
Jag har redan ställt mig på vågen ett par gånger..

För att kontra min bild när jag var som tyngst vill jag dela med de två bilder jag har på mig själv när jag gick ner (pga dåliga anledningar) till vad jag vägt som minst under vuxen ålder. Jag är strax 20 år här och väger ca. 78kg.

INTE MIN DAG IDAG..

 

Idag är jag trött.

Jag ska gå upp till grannen och bli serverad te.

 

 

För en stund sedan kollade jag på gamla bilder av mig själv.

Bilder jag skämts över så många ggr och velat radera. Nu kan jag bara känna sådan lugn och tröst i att jag inte kommer se ut så länge till. Jag kommer att kunna gå vidare med den sorgen att jag inte såg eller rörde mig som andra. Inte för att jag vill vara som någon annan.. Men det är ganska skönt att slippa alla fysiska besvär man kan få som överviktig. Jag minns alltid somrarna som värst.
Det är över nu. Nu sker det!

 

Jag ska få bli fri!

Här är en bild från min tyngsta tid. Då jag vägde 120 kg.

 

 

Jag har nu försökt skriva detta inlägget om och om igen. Men det slutar med att jag raderar och sätter mig och stirrar ut genom fönstret. Hur ska man få ner ens innersta, innerliga drömmar om att inte bli dömd. Att bli läst som en öppen bok och förstådd i ett ämne, i en sak som inte är så självklar för många..
Här snackar jag i skägget men jag måste klargöra det innan jag gör min bekännelse.

Jag har vid tidigare tillfälle undvikit bloggen och kommit tillbaka med lite omotiverade försök till att förklara hur jag mår och känner. Jag har mått rent ut sagt skit. Jag har varit genom så mycket emotionellt de senaste 3 åren att jag inte riktigt vet ut eller in.. Det har öppnat många fönster och dörrar men också satt sina spår.
Jag har en underbar son och familj. Jag har fint kontakt med mina vänner. Jag har ett jobb som jag uppskattar och uppskattar mig tillbaka. Jag har en härlig lägenhet med stor potential att bli bättre..
Jag känt att jag har en sak att räta ut för att känna mig komplett. Det är min vikt.

Så jag tog tag i det.

Januari månad skickade jag in min egenremiss för en Gastric Bypass operation.

Nu i mars vad jag på en förundersökning (en gruppträff och individuell undersökning av kirurg) och blev godkänd.

Om 8-10 veckor kommer jag genom gå denna lilla operation men stora förändring.

 

Allt jag önskar nu är att jag har stöd i folk runt omkring.

Jag svarar gärna på frågor om ni har några.. Jag vet mycket, men inte allt, om detta ingrepp.

Det här med att vara förälder och att uppskatta och förfäras över nya saker är en intressant liten livsbubbla för sig.

Som idag. Jag jobbade, hade huvudvärk, stressade, fick hjälp med hämtning av barn från förskolan av min mamma och sedan lite snabbfika på pappas jobb (med de två förstnämnda). Typical måndag med liten skvätt mer stress.

Då sker det!

Jag hoppar ur stolen och slänger mig över min handväska samtidigt som jag utbrister "Detta måste jag bara fotografera!! Titta mamma!"

 

 

 

Jag vill bara smita in och ge er min låt för denna månaden som kommer.