Nu kom jag nyss hem ifrån den lilla minnesstunden på Stadsbiblioteket. Det var en fin stund. Vi var inte många och tur är väl det på ett sätt? Det hade varit hemskt om hela cafeterian hade fylls med folk för man önskar verkligen folk slipper känna vid ett självmord. Alla frågetecken och förvirringen..
Det var en tjej där som talade, som försökt ta sitt liv när hon var 20 år. Överdos av sömnpiller. Hon hamnade senare på psykriatiska avdelningen och är nu fri från sitt svarta hål, som hon beskrev det. Men dock gjorde hon en stor tabbe när hon avslutade sin intressanta historia med att säga (ej korrekt citat..) "Jag är tacksam över att jag blev räddad och hjälpt, alla kan nämligen bli hjälpta och hjälpen finns.. alla kan bli räddade." Detta står hon och säger inför en grupp som förlorat sin vän eller släkting på det värsta möjliga vis och tänkt tusen ggr "tänk om..". Här står en tjej och säger att den hade gått att rädda dem! Då knöt jag nävarna lite..