Jag var på Närlunda Vårdcentral idag och tog prover. Nu kommer en ny resa att börja. En nystart mitt i allt det andra. För jag måste ändra på mig, jag måste börja ta bättre hand om mig själv. För det första ska jag, som vilken missbrukare erkänna en del saker. Jag ska se sanningen i vitögat och bara berätta.
För vem bryr sig egentligen? Jag har mitt på det torra, det vill säga att jag inte behöver imponera på någon just nu. Det skulle i så fall vara att imponera med det jag kommer (och jag ska klara det!) att uppnå och utföra.
Jag måste ta kontrollen och inte skämmas för den jag är, alla gör vi fel och jag har hamnat i ett matmissbruk. Det låter så knepigt och overkligt. Att jag låtit något än mig själv styra. Att jag har låtit det gå så lång att nu är vården villig att hjälpa mig. Jag är evigt tacksam för idag.
Nu kanske flera av er inte tar mig på allvar och tänker "vem har inte ett matmissbruk? Vem gillar inte lite kakor till kaffet eller chips och godis till fredagsmyset?" och undrar varför jag inte "bara" börjar hos Viktväktarna.
Tro mig, jag har testat Viktväktarna och Extravaganza. Jag har läst på om Atkins, Cambridge coh GI-metoden. Jag har köpt hälsosamma kokböcker, jag har dammat av mina vegetariska kokböcker och skrivit ut Anna Skippers hälsosamma "kokbok" från säsong 1. De som känner mig vet att min favoritmaträtt är inte pizza utan en god sallad. Att min favoritdryck inte är cola/fanta/sprite utan Ramlösa. De vet också att jag under en lång period har varit en 42/44.

Idag på Vårdcentralen fick jag ta prover. Dem skulle ta blodsockervärdet, blodvärdet, väga och mäta mig.
Är ni redo?

Jag väger 116 kg.
Jag är 168 cm lång.
Mitt BMI blir 41,1

Jag har låtit mig själv gå upp så mycket att min vikt numera är tresiffrig!
Jag väger nästan en hel människa mer än normalviktiga i min längd- och ålderskategori.
Jag visste att jag vägde ca. så mycket. Jag har vägt mig innan och för 2 månader sedan stod vågen på 120 kg.

Jag mår så dåligt av att väga så här mycket. Vilket gjorde att jag ringde till Vårdcentralen för 3 veckor sedan. Idag träffade jag ST-läkaren Maja och hon och jag hade ett långt samtal om min syn på mig själv, min vardag och min viktuppgång. På min vårdcentral jobbar Eva Svensson och hon är specialiserad kostrådgivare inom vården. Det var också hon som tog mina prover.
För övrigt är mitt blodsocker och blodvärde väldigt bra. Maja tog också mitt blodtryck och hon konstaterade att jag är kärnfrisk och i bra form förutom min övervikt. Så jag är inte sjuk eller på väg att bli det. Men sådant kan ändras snabbt speciellt om jag fortsätter gå upp i vikt eller inte går ner den övervikten jag bär på nu.
Efter det mötet fick jag gå till Eva och hon tog ytterligare två blodprov, denna gången från armvecket. Det känns faktiskt skönt att lämna in dessa proverna. Att få bli tagen på allvar och bli synad medicinskt.
Jag snackade lite snabbt med Eva och vilken underbar människa hon verkade att vara! Jag är helnöjd. Jag fick ett par papper av henne att fylla i och en tid för återbesök redan denna fredagen!

Min största rädsla inför dagens besök var att inte få bli tagen på allvar. Att dem skulle säga precis det jag tror många av er tänkt och som några av er har sagt till mig. Det är liksom inte 5-10 kg jag ska få bort från lår, midja eller rumpa. Jag vill bli av med 50 kg och visst kan jag börja på Viktväktarna eller någon annan diet men 50kg med dieter eller liknande som endast kan lova en si sådär 2-3 kg i månaden i genomsnitt. Det skulle ta alldeles för lång tid för att jag skulle orka med det. Jag vet att det inte finns någon metod som är jättemycket snabbare men jag vill inte gå på en frivillig diet då jag själv har gått alla kilo själv.
Såhär tänker jag, hur ska det fungera? Det är ju jag ätit mig upp till 116 kg och sedan är det jag som med hjälp av ingen annan överbevaka och kontrollera det jag äter för att gå ner 50 kg?! Det är för mig motsägande. Jag behöver hjälp! De på Viktväktarna finns där för att hjälpa, javisst. Men inte på det sättet jag behöver. Det är så många som går på Viktväktarna samtidigt att dem har inte tid att individuellt hjälpa var och en, det är det jag behöver! Det är också det jag kommer att få, via vården. Privata samtal med en hälsocoach.
Det är dessutom gratis.

På fredag ska det bli intressant. För jag är öppen för förslag. Innan så var jag helt beredd på att "det är piller jag vill ha!" Men efter ha träffat Maja och Eva kan jag tänka mig att med hjälp av dem gå på viktkontroller ett tag framöver. Men är det så att det inte fungerar måste jag nog lägga mig på rygg och ta hjälp av mediciner.
Det känns svagt och mesigt men jag måste förlika mig med tanken att vi är inte alla lika, vissa har det svårare och vissa har det lättare.

Så är det bara. Så ligger det till och nu vet ni.
Nu kommer jag försöka uppdatera min blogg med lite viktfakta för att ha det som en öppen dagbok.
Det betyder inte att jag kommer skriva vad jag äter (om det kanske inte är ett recpet som jag vill dela med mig) utan mer uppgång och nergång. Framsteg och tankar.

Kram