Jag tycks inte alltid komma överrens med Adams pappa och han tycks allt återkomma till ursprungsproblemet. Vårt uppbrott. Varför jag valde att lämna honom och hur. Det är nog det mest enerverande för honom och det vi är mest oense om. Man kan ju tycka att efter strax 2 år så ska man ju kunna förbise detta och lägga energi på annat? Eller? Men som en arbetskamrat så klokt skrev det, eller citerade - vet ej, tänk om uppbrottet egentligen är det enda rätta i sammanhanget?!
När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet så ville jag satsa på inredningsdetaljer i form av små blickfång. Tavlor, prydnadssasker, vaser eller böcker. You name it!
Då blev jag blixtförälskad i en print/illustration från Inspirera Mera. Jag klickade hem den direkt!
Den sa vad jag kände, vad jag gått igenom och vad jag ville göra.. Att jag tänker fr o m nu sätta mig själv i första rummet och inte leva i någon fantasivärld och sikta mot en påhittad bild av kärnfamiljen.