Senast jag skrev hade jag 20 dagar kvar till operation men idag har det ju gått nästan gått 20 dagar efter operation! Vad hände?!

 

Jag har faktiskt inte slagit igång min dator sedan operationen. De första dagarna kunde jag knappt sitta en längre period. Sedan så lägger man mycket energi på alla måltider som ska ner. Sedan är man trött och sliten.

Men operationen gick bra! Imorgon tänkte jag skriva hur dagen var.

 

Just nu ser mina dagar ut såhär:

8:00 - Frukost (1,5-2 dl filmjölk med frukt eller 1,5 dl havregrynsgröt med sylt)

9:00 - Dricka 1,5-2 dl (brukar bli mjölk med Cankao, sockerfritt kakaopulver)

10:00 - Mellanmål (så proteinrikt som möjligt, helst 1/2 banan, 1,5 tsk jordnötssmör och 1 dl kvarg)

11:00 - Dricka 1,5-2 dl (brukar bli vatten, då jag promenerar mellan 10 och 11)

12:00 - Lunch (ex. 2 små potatisar en halv liten kycklingfilé och 1 msk crème fraishe)

13:00 - Dricka 1,5-2 dl (gärna någon juice spädd med vatten, annars blir det för sött)

14:00 - Mellanmål (knäckebröd med proteinrikt pålägg)

15:00 - Dricka 1,5-2 dl (vatten eller mjölk)

16:00 - Mellanmål (brukar dock bli kaffe med mjölk)

17:00 - Dricka 1,5-2 dl (vatten eller mjölk)

18:00 - Middag (samma som lunchen)

19:00 - Dricka 1,5-2 dl (juice igen)

20:00 - Mellanmål (1,5 dl kvarg med frukt)

21:00 - Dricka 1,5-2 dl (kaffe eller mjölk med Cankao)

 

Jag blir bara trött av att titta på mitt dagliga schema! Det är inte lätt att hålla då man inte ofta känner sig hungrig eller törstig. Jag måste sätta mina mobil på larm för att inte glömma.

Idag testade jag tex att äta ägg till frukost. Halva gick ner sedan var jag äckligt mätt fram till lunch. Det var den förmiddagen liksom!

 

Vi får se vad det blir av detta!

 

 

Nu har jag varit på förundersökning 2 (FUS 2) och fått bra information om vad som kommer att ske. Vad som kommer att förväntas av mig och hur min kropp kommer att reagera. Vi fick matscheman, riktlinjer och pekpinnar.

Vi har inte alls samlad styrka denna gången. Det var iställer fem glada och förväntasfulla tjejer som satt och väntade spänt på sina operationsdatum. Stämningen i konferensrummet var öppen, rolig och nervös.

 

Jag hade dock inte gått ner mina kilon som var uppsatt som mål. På grund av för mycket ledighet och för lite vardag så hade jag istället gått upp sedan senast invägningen.

Men det bästa var när dietisten skulle mäta mig. Då bad hon om ursäkt och ville mäta igen..

Jag har förlorat 11 cm i midjan (!) och 4 cm runt höfterna. På endast 4 kilo. Det är jag supernöjd med! Träning lönar sig..

 

Operationstid fick jag det med, den 23/5 kl. 8.00 ska jag vara ombytt i kasslertrosor.

 

 

Nedräkningen har börjat!

20 DAGAR KVAR!

 

 

Men vardagliga saker slår en hela tiden om vad man ska göra och om man ska göra det. Det är fortfarande en känsla i luften av seriös nervositet, som skräckblandad förtjusning lik då man frivilligt tittar på operationer på TV.
Idag var jag och beställde kläder för då jag kommer att återgå till jobbet. Jag har redan nu gått ner en storlek. Kändes skitkonstigt att stå där och försöka estimera hur stor/liten jag kommer vara efter 7 veckor bortfall.
Sedan kan jag se på mat och känna någon slags seperationsångest: "tänk om jag aldrig kan äta det där igen.." "tänk om detta kommer att smaka riktigt illa efter operationen.."
Bättre blir det inte våra frukostmenyer på jobb (McDonalds) har fått en rejäl uppdatering och blivit nyttigare och så mycket smakfullare.

Det blir säkert bra det här!

 

 

Frida och Adam ska handla, inte så mycket.

- Mamma, kan jag få sån?

Nej.

- Mamma, kan vi köpa det?

Nej.

- Mamma, jag ska bara gå och kolla en sak...

Nej, spring inte iväg i affären.. Adam.. Spring inte ivä..

(Lokalisering av barn bland hyllorna)

- Mamma, ska du ha sånt här?

Nej, vart hittade du denna?

- Vet inte!

(Lägga tillbaka okänd vara på rätt plats, eller någorlunda rätt..)

- Mamma, får jag en glass?

Ja, det är okej för vi missade glassbilen igår. Vilken vill du ha?

- Den!

Den?

- Mmm.. NEJ! Den istället!

Denna?

- Nej, den däääääääär!!

Den här?

- Ja den! Tack.

(Får hjälp av Adam att lägga upp varorna på bandet i snigelfart..)

- Jag vill betala!

Okej, här, ge dessa till tjejen..

 

Okej, vi köpte bara glassen, mjölk, kycklingfiléer, en tomatplanta och buljong och det blev faktiskt inte så dyrt.

Men detta blev!

 

 

 

 

 

 

Nu har jag också klivit in i denna lilla kris att vad är det som komma skall?

Vad tänker jag faktiskt göra? Är allt detta värt det? Vad är det jag vill uppnå? Är mina intentioner ärliga?

 

Jag tänker operera bort ett friskt organ säger djävulen på ena axeln.

Men ängeln på andra sidan säger: det är bara friskt till funktionen att bearbeta, lagra och skicka vidare maten ut i din kropp. Du känner ingen mättnad, din hjärna och ditt sk. "friska organ" komminucerar inte. Du är sjukligt fet, enligt vetenskapliga mått mätta. Du riskerar följdsjukdomar och du har redan börjat få fysiska besvär.

Vart går gränsen?

 

För mig är allt detta så nytt, jag har aldrig varit smal. Jag tror ingen kan säga de sett mig som smal. Men absolut inte fet heller, tillbaka i tiden det vill säga. Jag har varit medel, lite över medel och sedan gått därifrån.

För många andra jag mött så är det som att vrida tillbaka klockan, till något som varit, till något de saknat. Till något de ansett bra och tryggt. Men jag har inte det. Det är också en sak jag finner läskigt. Kommer jag förändras, psykiskt? Är det möjligt?

 

Så många frågor jag inte kan få svar på nu. De vet jag sen efteråt.

 

 

 

Ni vet att regn = plusgrader = våren är på väg!
Eller ja, i alla fall till oss i Skåne. Här har det småregnat i dagarna två nu.

Jag har åkt på världens förkylning vilket i min mening ska bero på våren = allergitider. Och då startar jag alltid med en rejäl lastbils-överkördhets-förkylning. För två år sedan trodde jag att jag var förkyld i 1,5 månad vilket visade sig vara en allvarlig allergi mot gräs, alla sorter! Detta är en allergi som gärna sätter sig på luftvägarna och ögon och ger besvär fr o m mars till september (give and take). Jag måste därmed gå på allergimedicin hela året för att vara redo.
Jag har dock ingen pollenallergi, vilket sätter sig ofta på näsan, så jag slipper nästäppthet.

Jag har fram till igår sparat undan lite pengar för att köpa en liten vårpresent till Adam.

 

 

Jag har haft en bra knepig dag.

Jag vaknade utvilad och pigg, under arbetsdagen började jag mår riktigt dåligt men nu mår jag fint igen!

Hörde jag någon säga allergi?!

Så jag pallrade mig illa kvickt till närmsta apotek och köpte antihistamin och nässpray. Let's kick this mofos ass!

 

Igår var en vägningsdag för mig. Två veckor av pulver (plus fusket) ledde till endast 0,5 minus på vågen. Men jag ligger ändå på 3,5 kg minus totalt. Har 2 kg kvar och tre veckor till att ta av.

Just nu väntar jag som en hök på brev från Simrishamn för datum för besök nr. 2 (vilket blir i slutet av april, början av maj). Därefter kan jag kanske planera in ett operationsdatum och ge klara besked till förskola och jobb. Alla är otroligt tålmodiga i min lilla förvirring. Vill helst ha så stor framförhållning som det bara går.

 

Det blev en tripp till stadens köpcentrum idag. 

När vi skulle ta bilen hem fick Adam en energikick och då kan det se ut såhär:

 

 

 

Nu är jag på det igen!

Jag hade min svacka där mitt hetsätande tog överhanden. Jag syndade dock inte med något onyttigt men "en liten bit gurka" blev till en avokado, salladsblad, paprika och tomat.. 

Så jag gick ur min ketos. 

Jag ska nu finna den igen. Detta är nog första gången jag VILL hamna i ketos.. Haha!

 

Jag har dock världens PMS känningar. Jag mår konstant illa, för Er som varit gravida kan detta likställas med morgonillamåendet. Och så har jag ont i nedre magen och rygg. Fy!

Jag försöker dock sysselsätta mig själv med annat så att jag inte tänker på det. Vill inte ta för mycket Ipren eller liknande. Visst, jag är rädd att jag är på väg att bli sjuk. Mina föräldrar ligger sjuka i influensan just nu..

 

Så för att överväga detta tråkiga så har jag just fått ett otroligt spännande mail i inboxen som fått mig fokuserad på att söka in till högskolan i höst för att starta mitt företag jag drömt om sedan 1 år tillbaka.

Jag kan inte säga mycket mer just nu men det handlar om framtida jobb som egen företagare. Yay!

 

 

Jag blir ärligt talat bara så trött på mig själv.

Här går jag runt med en gyllene biljett, likt den i Charlie och Chokladfabriken och mys-ler.

Med ett mål i sikte, fokuserade vänner och upplagda dagar.

Ändå skiter det sig.

 

Jag har fuskat med mina pulver.
Varför kan jag inte få vara som alla andra? Varför kan jag inte hålla motivationen uppe?

Varför kan jag inte slippa ha en massa hjärnspöken som i stundens hetta tar över.
Vad är det för virus i min hjärna som inte får mig att inse saker förrän det är för sent?

 

Jag är så arg och så ledsen.

Jag trodde jag kunde ändra mig själv denna gången.

Jag började nästan få dåligt samvete över operationen när folk påpekade mina pulver och tankar började dyka upp så som "om jag bara fortsätter själv nu så kanske jag slipper operera mig, det verkar ju så mycket lättare denna gången?!"

Så fel man kan ha. Nu känner jag mig mer säker på min sak. Jag måste ha hjälp och den hjälpen är på väg.
Nödbromsen är dragen..

 

 

Dumma, dumma mig.

 

 

 

Så skulle väl inte en tant säga?

Men ändå känner jag mig som en.. Av två olika anledningar.

Den första är att jag har något så förbaskat ont i min vänstra höft att jag haltar! Jag var ute med två favoriter från min vänskara och vi hade det bra till kl. 5.30 på söndagen. Det var så värt det.. men aj.

 

Den andra är att jag just nu sitter och söker efter dosetter på nätet. Ni vet, de där förvaringsaskarna för piller? Min mormor och morfar hade varsin. Nu ska jag ha en.
Efter min operation kommer min kropp behöva vitaminer jag inte själv kan ge den, i den mån som behövs.

 

Jag fastnade för en underbaring. Producerad inte så långt bort, nämligen på Gotland.

Låt mig få presentera..

 

Denna påsken blev tom.
Vi bestämde att Adam skulle åka upp till sin pappa över påsk då han blivit otroligt mammig och jag är rädd för att hans relation till hans pappa börjar bli lidande. Så fastän jag älskar att klä ut oss, leta påskägg, pyssla och mysa under långledighet får jag backa ibland.
Mina föräldrar bestämde då att de skulle åka till min bror i Salzburg då barnbarnet inte var hemma.
Så här sitter jag, själv.

Jag har nu endast ätit VLCD (Very Low Calorie Diet) sedan i måndags och det går mycket bättre än vad jag trodde! Gå från att äta 2500+ kcal om dagen till att endast leva på 800-900 kcal gör sitt. Jag är otroligt trött och apatisk.
Jag klarar mig utan sug och hunger, men det är nog för att jag lägger upp mina dagar i förväg, räknar in rasterna på jobb, hur och när jag ska dricka vatten ect.
Men detta med att hinna dricka 5-7 pulvershakes plus 2,5 liter vatten är inte så lätt som man tror. Häromdagen klev jag in i den där dimman som jag så väl känner igen. När jag ger för mycket och går in för starkt. Jag åt endast 500 kcal och drack 3 glas vatten. Jag kunde knappt prata. Jag blev som en zombie.
Det blir alltid så. För att sedan ger jag upp och börjar äta. Men jag har mött så många peppande människor på nätet som håller ens huvud ovanför vattenytan. Tack Tjockisfamiljen <3 !

På tisdag ska jag rapportera till dietisten i Simrishamn.
Jag har redan ställt mig på vågen ett par gånger..

För att kontra min bild när jag var som tyngst vill jag dela med de två bilder jag har på mig själv när jag gick ner (pga dåliga anledningar) till vad jag vägt som minst under vuxen ålder. Jag är strax 20 år här och väger ca. 78kg.

INTE MIN DAG IDAG..

 

Idag är jag trött.

Jag ska gå upp till grannen och bli serverad te.

 

 

För en stund sedan kollade jag på gamla bilder av mig själv.

Bilder jag skämts över så många ggr och velat radera. Nu kan jag bara känna sådan lugn och tröst i att jag inte kommer se ut så länge till. Jag kommer att kunna gå vidare med den sorgen att jag inte såg eller rörde mig som andra. Inte för att jag vill vara som någon annan.. Men det är ganska skönt att slippa alla fysiska besvär man kan få som överviktig. Jag minns alltid somrarna som värst.
Det är över nu. Nu sker det!

 

Jag ska få bli fri!

Här är en bild från min tyngsta tid. Då jag vägde 120 kg.

 

 

Jag har nu försökt skriva detta inlägget om och om igen. Men det slutar med att jag raderar och sätter mig och stirrar ut genom fönstret. Hur ska man få ner ens innersta, innerliga drömmar om att inte bli dömd. Att bli läst som en öppen bok och förstådd i ett ämne, i en sak som inte är så självklar för många..
Här snackar jag i skägget men jag måste klargöra det innan jag gör min bekännelse.

Jag har vid tidigare tillfälle undvikit bloggen och kommit tillbaka med lite omotiverade försök till att förklara hur jag mår och känner. Jag har mått rent ut sagt skit. Jag har varit genom så mycket emotionellt de senaste 3 åren att jag inte riktigt vet ut eller in.. Det har öppnat många fönster och dörrar men också satt sina spår.
Jag har en underbar son och familj. Jag har fint kontakt med mina vänner. Jag har ett jobb som jag uppskattar och uppskattar mig tillbaka. Jag har en härlig lägenhet med stor potential att bli bättre..
Jag känt att jag har en sak att räta ut för att känna mig komplett. Det är min vikt.

Så jag tog tag i det.

Januari månad skickade jag in min egenremiss för en Gastric Bypass operation.

Nu i mars vad jag på en förundersökning (en gruppträff och individuell undersökning av kirurg) och blev godkänd.

Om 8-10 veckor kommer jag genom gå denna lilla operation men stora förändring.

 

Allt jag önskar nu är att jag har stöd i folk runt omkring.

Jag svarar gärna på frågor om ni har några.. Jag vet mycket, men inte allt, om detta ingrepp.

Det här med att vara förälder och att uppskatta och förfäras över nya saker är en intressant liten livsbubbla för sig.

Som idag. Jag jobbade, hade huvudvärk, stressade, fick hjälp med hämtning av barn från förskolan av min mamma och sedan lite snabbfika på pappas jobb (med de två förstnämnda). Typical måndag med liten skvätt mer stress.

Då sker det!

Jag hoppar ur stolen och slänger mig över min handväska samtidigt som jag utbrister "Detta måste jag bara fotografera!! Titta mamma!"

 

 

 

Jag vill bara smita in och ge er min låt för denna månaden som kommer.